46
för långt, så att kungen blev missnöjd. »Man skall allt peka med fingret på för eder vad i härnäst beställa skole; snarast sagt I velen härnäst icke gå tvärt över en väg för vårt bästa, med mindre I skolen hava vår synnerlige befallning … Sådant väsen behagar oss föga» — heter det en gång på konung Gustavs drastiska och humoristiska sätt.
Vad man icke kan upphöra att beundra i Gustav Vasas regentgärning är den utomordentliga mångsidigheten, den praktiska klokheten, den sunda, från alla byråkratiska skrankor frigjorda synen på tingen; han var en realpolitiker i ordets bästa mening. Därtill ägde han ett utomordentligt minne. »Var han en gång eller två hade färdats fram och vistats något i bygden — berättar hans systerson Per Brahe — där villades honom ingen väg, visste ock icke allenast namnet på byarna utan ock på bönderna, som på den tiden hade bott där, då han färdades fram där i sin ungdom.»
En svaghet, som följde med Gustav Vasas personliga regeringssätt liksom med allt sådant, var att det stod och föll med den starka personligheten; han hade inte skapat och kanske inte kunnat skapa garanti för dess upprätthållande efter hans död. På ett område visade sig hos Gustav Vasa en tydlig begränsning: inom utrikespolitiken. Hans hållning var här i allmänhet påfallande passiv, särskilt i den stora östeuropeiska kris,
