som under hans senare regeringsår seglade upp genom den moskovitiska maktens framträngande och den livländska ordensstatens upplösning. I detta avseende gingo alla hans söner över fadern. Om denna sida hos Gustav Vasa vittnar om begränsning i horisonten och bristande människokännedom, så är det en egenskap, som i viss mån framträder också på ett annat sätt: i vissa missgrepp i fråga om valet av medhjälpare, varpå Melen och Pyhy äro talande exempel. Det kan måhända sägas, att Gustav Vasa saknade säker psykologisk intuition — ett drag som ju ofta har framhållits såsom ett svenskt lynnesdrag. I så fall var Gustav Vasa även därutinnan en äkta svensk, liksom han var det till hela sin åskådning. Icke minst hävdade han det svenska i motsats till det danska, t. o. m. när det gällde språket; så skrev han en gång till en av sina fogdar: »Och må du säga din skrivare till, att han bliver vid sitt modersmål svenskan, när han skriver oss till, och skriver oss icke jeg för jag till; vi veta väl, var han födder är.»
