derna erlade mera i skatt i samma mån som de hade mera jord. För prästerskapet, som förut varit befriat från skatt, fastställdes en stående skatt, en »taxa», och städerna erlade likaledes stående skatter. En betydande tillökning i kronans tillgångar utgjorde det från kyrkan indragna, både det som reducerats enligt Västerås’ recess 1527 och det som togs ifrån kyrkan genom 1540-talets utvidgade reduktion; antalet från kyrkan indragna hemman steg till bortåt 12,000. Alla dessa åtgärder resulterade i, att kronans hela inkomst, som år 1533 torde varit omkring 80,000 mark, vid slutet av Gustav Vasas regering kan beräknas till omkring 2 milj. mark (d. v. s. ungefär lika många kronor, oberäknat myntvärdets fall). Därtill kommo tillfälliga inkomster i form av gärder och hjälpskatter, särskilt under den tidigare perioden för gäldandet av skulden till Lybeck och 1560 för bestridandet av äldste sonen Eriks planerade friarresa till England.
Men Gustav Vasa förstod också att genom arvstvister, återförvärv från kyrkan, köp, byte och på andra sätt sammanföra en väldig godskomplex i sin egen och kungahusets besittning. Han blev på detta sätt Sveriges störste godsägare i alla tider och innehade till sist omkring 5,000 hemman i olika delar av landet. Detta Vasaättens »arv och eget», senare kallat »de gustavianska arvegodsen», betraktades dock icke som en
