52
med betalningen till legotrupperna, särskilt under Dackefejden, under vilken kungen också hade större behov av mynt än vanligt. En knekt hade i kontant lön 12 à 15 mark om året samt därjämte kost och kläder. Löntagare av »medelklassen», t. ex. fogdar, hantverkare, hövitsmän för trupperna, åtnjöto likaledes en del av sin avlöning i kontanter. En Jakob Snickare fick t. ex. 100 mark örtugar i kontant lön och därjämte naturaunderhåll (malt, råg, finska gäddor m. m.), beräknat till 200 marks värde; alltså utgjorde penningavlöningen ungefär ⅓ av hela lönen — i de flesta fall var den dock betydligt mindre.
I det hela överstego penninginkomsterna penningutgifterna, varför Gustav Vasa fick ett ansenligt överskott av penningar. Detta använde han delvis till ren export av penningar, men stora summor samlade han också i form av silvertackor och annat av ädel metall till ett slags reservfond, förvarad i det berömda »Eskils gemak», om vars innehåll man dock icke har närmare kännedom. Slutligen använde Gustav Vasa också sina penningar till utlåning, såväl åt sina undersåtar, ofta i form av förlag för särskilda ändamål, som åt utlänningar. En gång var det fråga om ett lån å 200,000 daler silvermynt (ungefär motsvarande 4 milj. kronor enligt värdet före världskriget) till livländske ordensmästaren; visserligen blev det ingen transaktion av, men
