56
lödiga mark), och kronan tillägnade sig monopol på att uppköpa silvret. Mest intresserade sig kungen för järnhanteringen. Han hyllade principen, att »alla malmberg i Sverige lyda till Sveriges krona» och icke till enskilda bergsmän eller bönder; bergsbrukningen skulle stå öppen för alla, fattiga som rika, blott de gåvo kronan den skatt, som de finge avtala med vederbörande bergsfogde. Det viktigaste bergverket under Gustav Vasas tid var Dannemora, där järn på 1540-talet började brytas av tyskar. Nya metoder för järnets bearbetning och förädling höra också till Gustav Vasas tid. Den gamla metoden var den s. k. osmundtillverkningen, varmed förstås framställning av smidbart järn direkt ur malmen i små låga ugnar. Under slutet av medeltiden hade man börjat bygga masugnar, i vilka tackjärn tillverkades. Som en ny förädlingsprocess tillkom nu, troligen på 1530-talet, stångjärnssmidet, som drevs i hammarsmedjor. Det uppstod en konkurrens mellan osmundssmidet och stångjärnssmidet, vilken skulle bliva mycket långvarig. Konungen uppmuntrade ivrigt det senare: han lät för egen räkning anlägga flera hammarsmedjor, gav privilegier för anläggning av andra och inkallade från utlandet skickliga hammarsmeder, av vilka Markus Hammarsmed eller Markus Klingensten blev särskilt högt betrodd. Även allmogen uppmanades att smida sitt järn i stänger hellre än att
