58
och handeln skulle förbehållas köpmännen i städerna. Staden skulle vara det centrum, där kringliggande landsbygd skulle avsätta sina produkter, och skulle i sin tur förse landsbygden med dess behov av varor. Köpmännen å sin sida skulle icke handla med alla möjliga slags varor utan specialisera sig, den ene på kläder, den andre på specerier, den tredje på fisk o. s. v. Likaså skulle en sträng boskillnad göras mellan hantverkare och köpmän. För att underlätta varuutbytet höllos, såsom av ålder varit brukligt, marknader, och även dessa reglerades tid efter annan.
För handeln med utlandet hade större utvecklingsmöjligheter skapats genom befrielsen från Lybecks handelsvälde, om också betydelsen härav icke får överskattas. Den rörde sig huvudsakligen på de gamla stråkvägarna över Östersjön till Reval, Riga, Danzig och Lybeck. Handeln på Nordsjöstäderna — Antwerpen, Amsterdam och andra nederländska städer, engelska och franska hamnar — var däremot relativt obetydlig. 1560 passerades Öresund av 60 svenska fartyg, men det var det högsta antalet, vanligen höll det sig vid hälften, och vissa år förekommo inga alls. Häri är dock icke inbegripet Lödöse vid Göta älvs utlopp, som var Sveriges enda hamnstad vid Västerhavet och drev en ej obetydlig handel västerut. Hinder för utrikeshandelns kraftigare utveckling voro de svenska fartygens ringa storlek samt svenskarnas ringa
