ster. Visserligen hade Sverige vid uppgörelsen 1524 tills vidare fått sig tillerkänt landskapet Viken, men detta blev föremål för ständiga tvister, tills det 1532 gick förlorat för Sverige. Ett annat tvisteämne var Gottland, vars förlust Gustav Vasa hade svårt att med resignation bära. Danmarks geografiskt-politiska företräden motsvarades av överlägsenhet i fråga om ekonomiska och militära resurser, andlig kultur och förbindelse med kontinenten, vilket allt gav tillräcklig näring och grund åt svensk misstro och farhågor gent emot grannen. Gustav Vasa var till följd av hela sin politiska utveckling innerst en »jutehatare», och hans samtid delade denna känsla med honom.
Detta hindrade dock icke, att de båda grannarna, då verklig intressegemenskap förelåg, kunde bjuda varandra handen till försonlighet och endräktigt uppträdande. Så skedde 1532, då Gustav Vasa och den danske konungen Fredrik I med gemensamma krafter avstyrde den avsatte kung Kristians sista försök att återtaga sina riken, med det resultat, att denne för sin återstående livstid hamnade i dansk fångenskap. Den märkligaste yttringen av svenskt-danskt vapenbrödraskap under 1500-talet var emellertid Grevefejden, under vilken Gustav Vasa enligt formligen ingånget förbund kämpade sida vid sida med sin svåger, den unge danske konungen Kristian III, emot Lybeck och hela det system av bundsförvanter, denna stat
