bundstraktaten av 14 sept. 1541, som visserligen å ena sidan innebar uppgivande av de svenska ersättningsanspråken från Grevefejdens dagar men å andra sidan avtalade ett anfalls- och försvarsförbund och gemensam utrikespolitik för femtio år mellan de nordiska länderna samt stipulerade ömsesidiga tvisters uppgörande medelst skiljedom.
Brömsebromötet har betecknats som »ett löftesrikt och högtidligt ögonblick, en ljusglimt i de båda grannrikenas mellanvarande». Men det blev ej heller något mera. I själva verket fortfor spänningen mellan rikena, och den ökades under senare delen av Gustav Vasas regering genom nya konfliktämnen. Ett sådant var danske kungens tilltag att använda Sveriges heraldiska emblem, de tre kronorna, i sigill och mynt; samtiden såg häri icke endast en ren etikettsfråga utan ett maskerat anspråk på den svenska kronan. En skarp intressekonflikt mellan Sverige och Danmark uppväxte vid samma tid öster om Östersjön, och det försök, som under det föregående årtiondet gjordes all sammanföra de båda rikena till en gemensam storpolitisk aktion, kan i det hela betraktas som förfelat.
Den ifrågavarande storpolitiska aktionen sammanhängde med de för både Sveriges och Danmarks politik utmärkande strävandena att skaffa motvikter mot de krafter, som verkade för den
