Kristian II:s och hans arvingars anspråk kvarstodo emellertid alltjämt såsom ett hot mot såväl den danske som den svenske konungen. Den förre, som missräknat sig på understöd från sina vänner i Tyskland, ingick 1546 en överenskommelse med den avsatte konungen, enligt vilken denne för sig och sina arvingar avstod från alla anspråk på de nordiska rikena, mot det han försäkrades om större rörelsefrihet för egen del och om hemgift åt sina döttrar. Det förutsattes härvid, att Sverige skulle vara med om och bidraga till denna »utlösning» av den avsatta dynastien. Men det var att trampa Gustav Vasa på hans ömtåligaste punkt. Han spred ut bland allmogen, att Kristian II:s arvingar begärde en så väldig skatt, att det på var bonde skulle belöpa sig till väl 200 lod silver. Då saken kom före på en riksdag i Strängnäs 1547, visade sig ständerna dela kungens mening, att någon »brudskatt» inte kunde komma i fråga; bönder och borgare förklarade för sin del, att om de skulle utgiva någon brudskatt till gamle kung Kristians arvingar, »ville de smida den drottningmarken i goda skäktor och pilar och förbättra den med krut och lod». I stället lät konungen uppsätta och på tyska och latin utgiva öppna förklaringar, som i ständernas namn utvecklade skälen till Kristian II:s avsättning och protesterade mot alla anspråk från hans sida.
