70
Medan Gustav Vasas utrikespolitik sålunda ännu under 1540-talet väsentligen rörde sig om arvet från det förflutna, kom den under 1550-talet att föras ut på nya banor, som hade framtiden för sig. Det var det östeuropeiska problemet, som då trädde i förgrunden.
Redan under den senare medeltiden hade ständiga gränsfejder med åtföljande röverier och härjningar förekommit mellan Sverige och storfurstendömet Novgorod i västra Ryssland, och förhållandet blev ungefär detsamma, sedan denna stat införlivats i det moskovitiska väldet. Freder slötos visserligen emellanåt på längre eller kortare tid, men de iakttogos föga, och det var över huvud taget svårt att leva i trygg grannsämja med en stat, som var så fullständigt främmande för de enklaste internationella umgängesformer. Gent emot den opålitlige och oberäknelige grannen sökte Gustav Vasa stöd på andra håll, och traditionerna från medeltiden hänvisade honom härvid särskilt till Östeuropas mäktigaste stat vid denna tid: Polen. Som ett led i denna strävan har man säkerligen att betrakta den underhandling, som Gustav Vasa under senare delen av 1520-talet genom ärkebiskop Johannes Magnus drev i Polen i syfte att vinna konung Sigismund I:s äldsta dotter Hedvig till gemål. Den grundliga utredning, som Gottfrid Carlsson nyligen gjort av denna episod, ger vid handen, att giftermålsplanen från
