Gustav Vasas sida var motiverad av politiska beräkningar och allvarligt menad, men att den av den katolske underhandlaren i främsta rummet förknippades med strävandet och förhoppningen att genom den ifrågasatta förmälningen åstadkomma en garanti mot Sveriges definitiva avfall från påvekyrkan. Det var emellertid just den kyrkopolitiska motsättningen, som till sist kom underhandlingen att stranda. Den gemensamma svensk-polska fronten mot öster kom icke till stånd.
Faran från Ryssland ökades i och med det att Ivan IV (»den förskräcklige») 1547 övertog regeringen och därmed inledde en epok av våldsam rysk aggressivitet västerut. Genom oförsiktiga och delvis utmanande steg från en svensk gränsståthållares sida aktualiserades konflikten. En rysk budbärare, som kommit till Sverige, fängslades, och Novgorods ståthållare svarade med ett par våldsamma infall i Finland. Gustav Vasa hade mot sin vilja fått ett krig på halsen och fann sig föranlåten att själv med en betydande truppstyrka begiva sig över till Finland, lämnande regeringen i Sverige åt hertig Erik med biträde av Per Brahe (1555). Kriget bestod av våldsamma anfall från ömse håll, härjningar och belägringar. För Gustav Vasa blev det hela en stor missräkning; de finska adelsmännen hade förespeglat honom, att han skulle få hjälp från
