72
olika håll, men därav hördes intet. »Gud vare förklagat» — skriver han till Per Brahe den 16 februari 1556 — »att vi skulle med sådan lösaktighet och oförnuft vara så skamligen till detta krig förförde och satt oss, vår käre husfru, fattige käre barn, vårt fattige krigsfolk, snarest sagt all vår välfärd uti sådan farlighet, som nu på färde är. Så förnimme vi, att däruppå de oss förtröstat have är alltsammans lögn och bedrägeri, som är detta, först att Polen skulle stå i fejd med moskoviten, det är lögn; det andre, att de lifländer skulle ock stå i oenighet med honom, det är också lögn och bedrägeri, såsom annet de lifländer have med fare; det tredje, att Tataren skulle hava krig med honom, vilket ock alls intet är utan lögn, förräderi och anstiftade falske tidender, som komne äre ifrå Lifland och städerna till att vände all olycka ifrå sig och in uppå oss, det oss Gud bättre, att vi så skamligen skole förförde vare.»
Konungen var angelägen att snarast möjligt få slut på det olycksaliga kriget; han avfärdade en stor beskickning till Moskva, och denna avslöt 1557 en fredstraktat på 40 år, utan att någon ändring gjordes i territoriellt hänseende. Vid fredsunderhandlingen uppträdde ryssarna med sedvanligt barbariskt övermod; så t. ex. hette det i traktaten, att konung Gustav bönfallit tsaren att »avlägga sin vrede» över fredsbrottet, att
