tsaren »benådat» den svenske konungen och så vidare.
Under ryska kriget hade Gustav Vasa mer än en gång haft sina blickar riktade på Livländska ordensstaten, som i sitt alltmer sönderfallande tillstånd starkt hotades av den moskovitiska erövrarmakten. Det borde, synes det, ha legat nära till hands, att ordensstaten gjort gemensam sak med Sverige mot bådas uppenbare fiende, och Gustav Vasa hade också väntat sig detta. Men ordensländerna utgjorde en brokigt sammansatt och numera i upplösning stadd statsbildning: närmast hade de som överhuvud ordensmästaren, men dennes makt sträckte sig icke över hela området, utan andra så gott som självständiga makthavare funnos, nämligen fyra biskopar och flera av de stora städerna, bl. a. Reval; därjämte fanns ett självrådigt och starkt privilegierat ridderskap över hela området. Här fanns sålunda rikt fält för intriger och söndrande inflytelser, särskilt från polskt-litauiskt och ryskt håll. Efter att en tid ha underhandlat om förbund med Sverige, avslöt orden stillestånd med ryske tsaren, varvid en årlig tribut till denne bestämdes, och den lämnade Sverige i sticket under dess krig. Denna hållning ingav Gustav Vasa en outplånlig misstro mot »förrädarhopen i Lifland», och denna misstro behärskade honom även under de kritiska händelser, som sedan följde.
