ett lån, som denne begärde, men då ingrep konungen och omintetgjorde transaktionen. Gustav Vasa saknade visserligen inte blick för faran av att danskarna fingo fast fot i Livland och för Revals värde, men han var efter föregående erfarenhet rädd för en brytning med Ryssland, och han fann sonens politik för löst grundad och obetänksam; han förmanade honom att taga sig till vara för »det falska sällskap» och inte tro dem mer än jämnt, »förty de mena mer sin egen fördel än din». Samma försiktiga återhållsamhet iakttog konungen, då det 1559 gällde en låneansökan från ordensmästaren till honom själv.
Så mycket mera energiskt höllo sig grannmakterna Polen och Danmark framme, och det såg ut, som om en delning av Livland vore förestående, utan att Sverige fick något på sin lott. Hotet om en dansk annexion av Reval framkallade emellertid inom svenska kretsar, icke blott hos hertig Johan utan även hos hans broder Erik och inom riksrådet, en stark känsla av att detta måste förhindras, även om det skulle ske med uppoffring för stadens vinnande. I det protestantiska Reval funnos också sympatier för att söka skydd under svenska kronan, och inför ett förnyat ryskt angrepp beslöt staden att avsända en beskickning till Sverige med anbud härom. Då den gamle konungen dog, hade något
