8
på Gustav Erikssons politiska uppfattning och strävanden under ungdomsåren.
Vilken roll han själv spelade under unionstidens sista orosfyllda skede framgår inte tydligt av källornas vittnesbörd. Men om man besinnar dels hans släktförbindelser och ålder — han var i själva verket på sin höjd tre å fyra år yngre än »unge herr Sten» — dels den position han efter återkomsten från Lybeck så hastigt kom att inlaga, så ligger det nära till hands att förmoda, att han redan före fångenskapen i Danmark innehaft en mera betydande ledarställning, än man kanske varit benägen att antaga.
Gustav Erikssons öden under det händelserika året 1520 äro så pass allmänt kända, att de här endast behöva i korthet antydas. Efter att förgäves ha sökt uppliva det sviktande motståndet mot Kristian II:s våldsregim drager han sig tillbaka till sin fädernegård Rävsnäs i norra Södermanland, där han nås av underrättelsen om de dystra händelserna i Stockholm. De betyda icke blott att det nationella partiet är kväst utan även för Gustav Eriksson personligen, att han berövats flera av sina nära anhöriga och själv är en fågelfri man, hotad till liv och gods av inkräktaren. Ensam, klädd i bondekläder, med en »trind hatt» på huvudet och en yxa på axeln, anträder han vid S. Katharine tid (25 nov.) sin minnesrika vandring från Rävsnäs uppåt Dalarna, en vandring
