84
het hos Guslav Vasa, men i själva verket måste den nog sägas ha haft sina fullgoda skäl: dels var den under naturahushållningens tid det enda sättet att giva de yngre sönerna effektivt underhåll, något som givetvis måste ligga dynastiens grundläggare om hjärtat; dels kunde man av en sådan ordning vänta sig en bättre förvaltning i de avsöndrade områdena, starkare personlig kontroll och personligt initiativ och, särskilt i gränsprovinserna, ökad försvarsberedskap. Därjämte må påpekas, att dylika »riksdelningar» voro vanliga företeelser i den tidens Europa; förebilder kunde hämtas från Danmark 1544, Österrike 1554 samt från flera tyska furstendömen.
Anordningen experimenterades redan under konungens livstid i och med finska hertigdömets upprättande för hertig Johan 1556. Denne fick då Abo län, Kumogårds län och Åland som ärftlig besittning för sig och sina manliga avkomlingar; förläningen utökades sedan med Raseborgs län, men därjämte skulle Johan vara faderns ställföreträdare i hela denna landsända. Förläningsvillkoren inneburo, att Johan inom hertigdömet skulle utöva alla kungliga rättigheter men å andra sidan ha skyldighet att främst ansvara för Finlands försvar och att även deltaga i försvaret av och utomordentliga gärder till riket i dess helhet. Hertigdömet skulle allt fortfarande vara inkorporerat i riket, och hertigen skulle icke
