företaga några utrikespolitiska mått och steg utan samråd med konungen och rikets förnämsta ständer; dock skulle det vara honom obetaget att i utomordentliga och brådskande fall på egen hand »söka Sveriges och sitt eget gagn och bästa» — en bestämmelse, som i sin obestämda formulering gav fritt spelrum åt den unge hertigens begär att driva politik på egen hand.
De nämnda förläningsvillkoren voro de som enligt konungens tanke skulle gälla för hertigdömena i framtiden och intogos i huvudsak i konungens testamente, som han under de följande åren utarbetade och som är daterat den 1 juli 1560. I enlighet med Västerås’ arvförening överlämnas här »konungslig krona, stol och spira» åt äldste sonen Erik, därpå uppräknas de furstliga län, som anslås till underhåll åt de yngre sönerna: Johan fick bekräftelse på Finland, Magnus erhöll största delen av Östergötland samt en del områden i angränsande landskap, och Karl försågs med i huvudsak Södermanland, Närke och Värmland. Åt döttrarna bestämdes som hemgift och brudskatt 100,000 daler åt var, förutom utstyrsel och smycken. Testamentet innehöll för övrigt många råd och förmaningar till endräkt och sammanhållning såväl inom konungahuset som inom hela riket, till upprätthållande av det kyrkliga reformverket och annat. Det var ett långt livs samlade erfarenhet, som ta-
