86
lade ur testamentets ord, och det är ett politiskt dokument av hög rang.
På en riksdag i Stockholm vid midsommartiden 1560 hade kung Gustav fått testamentet godkänt av de församlade ständerna. Här uppträdde han, omgiven av sina söner, för sista gången och lät sin vältaliga stämma höras inför sitt folk. Ett gripande intryck måste det ha gjort, då han lät sin underbara levnadssaga passera revy och under förmaningar till lydnad mot hans söner och till sämja inbördes bjöd de församlade farväl.
Under de följande månaderna avtogo konungens krafter hastigt. En berättelse om hans sista levnadsår, som hans biktfader mäster Hans lämnat, vittnar om, att med tilltagande ålder, krämpor och familjebekymmer sinnet alltmer fördystrades och livsmodet bröts ner hos den gamle monarken, men den har också att förmäla, hurusom till sist harmoni och ödmjuk underkastelse under Försynens vilja blev den förhärskande sinnesstämningen. Den 29 september 1560 kom slutet. Ungefär två månader senare, strax före jul, försiggick hans begravning under vederbörlig ståt i Uppsala domkyrka; där fick han ock sitt sista vilorum, och där uppsattes år 1583 bakom högaltaret det pompösa gravmonument, som på sönernas föranstaltande utarbetats av den flamländske bildhuggaren Willem Boy. I kon-
