full av mödor och spännande äventyr och fortlevande i en tradition, där faktiska och uppdiktade bändelser ingått en som det vill synas oskiljaktig förening. Alltifrån första stund inställa sig motigheterna: då Gustav skall passera det smala Kolesundet i Mälaren, passar hans dräng på och rymmer ifrån honom med kläder och pengar. Då han en natt på isen går över Lillälven, en biflod till Dalälven, brister isen under honom, men han lyckas taga sig upp på egen hand. Så följer besöket hos Arent Pedersson i Ornäs, där Gustav räddas från sin värds försåt genom hustruns, Barbro Stigsdotters, behjärtade ingripande. Och sedan hela raden av sägner: om hustrun i Isala, som slog honom med »kakspaden», hölasset på vägen från Isala, Utmelands källare, den kullstjälpta furan, som tjänade flyktingen som skydd, och så vidare. Att Gustav under den korta tiden av knappt en månad (25 nov. till jultiden) upplevat allt delta, är av rent kronologiska skäl orimligt; i några fall kan man konstatera dubblering av ett och samma sägenmotiv, anekdoter, som även knutits till andra flyktingar o. dyl.
Vid jultiden 1520 uppträdde Gustav Eriksson för första gången offentligen först i Rättvik, sedan i Mora, prövande sin brinnande vältalighet för att väcka allmogen till resning. Det är i denna situation, då han på Mora kyrkvall »trädde upp ur männens flock», som den store Morasonen An-
