Sida:Jane Eyre (sv).djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
256
jane eyre.

stilla den tystnad, som mr Rochester anbefallt honom? Och hvarföre anbefalde mr Rochester en sådan tystnad? Hans gäst hade blifvit förfördelad, hans eget lif hade vid ett tidigare tillfälle varit utsatt för en förfärlig anläggning, och både dessa tilltag nedtystades och sänktes i glömska! Vidare tänkte jag på denna mr Masons undergifvenhet för mr Rochester: de få ord, som den senare i min närvaro yttrat, voro fullt tillräckliga att visa det herravälde han utöfvade öfver den andres svaghet och och obeslutsamhet. Det var tydligt att under deras förra sammanvaro den enes verksamma energi utöfvat ett stort inflytande på den andres passiva och obestämda lynne: hvadan kom då den förskräckelse mr Rochester erfor, då han hörde talas om att mr Mason anländt? Hvadan hade blotta namnet af denna eftergifna och svaga personlighet — hvilken han med några ord nu kunde styra som ett barn — fallit öfver honom för några timmar sedan, alldeles som då en blixt drabbar en väldig ek?

Ack, jag kunde inte glömma hans blick och hans blekhet, då han hviskade: »Jane, jag har fått ett slag — jag har fått ett slag, Jane.» Jag kunde inte glömma huru den arm hade darrat, som han stödde mot min axel; och det var ej någon småsak, som på detta sätt kunde böja Fairfax Rochesters beslutsamma själ och starka kropp.

»När kommer han? Kommer han inte snart?» ropade jag i mitt hjerta, då natten aldrig tycktes vilja taga något slut — då min blödande patient sjönk tillsamman, qved och föll i vanmakt, och hvarken dag eller hjelp ville komma. Jag hade oupphörligt hållit vattnet till Masons likbleka läppar; oupphörligt bjudit honom det upplifvande saltet; men mina bemödanden tycktes fruktlösa; antingen kroppsligt lidande eller själsmarter eller blodsförlust, eller alla tre gemensamt, hade nästan alldeles uttömt hans krafter. Han qved så illa och såg så blek, vild och förstörd ut, att jag i hvarje ögonblick fruktade att han skulle dö; och jag fick icke ens tala med honom!

Ljuset, som slutligen nedbrunnit, slocknade nu alldeles; i detsamma såg jag en strimma af grått ljus öfver fönsterjalusierna: gryningen nalkades. Strax derefter hörde jag Pilot skälla från sin hundkoja långt nere på gården, och hoppet började åter vakna. Och detta icke utan skäl;