Sida:Jane Eyre (sv).djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
160
jane eyre.

förvärfvade egenskaper, att man, i det man betraktade honom, äfvenledes ovilkorligen delade denna hans likgiltighet och, om också af blind och outvecklad känsla, kände sig kallad att dela detta hans förtroende.

»Jag är vid ett sällskapligt och medelsamt lynne i afton», fortfor han, »och det är derföre som jag skickat efter er: elden och ljusen voro mig inte ett tillräckligt sällskap, och inte Pilot heller, ty ingen af dem kan tala. Adèle är en mån bättre, ehuru dock alltid under målet; på samma sätt är det äfven med mrs Fairfax. Ni deremot kan vara mig till nöjes, om ni vill; derom är jag öfvertygad. Ni öfverraskade mig första aftonen jag bjöd er hit ned; jag har sedan dess nästan förgätit er: andra tankar och idéer hafva trängt er ur mitt hufvud; men i afton är jag besluten att se mig sjelf till godo; att slå bort det som är ledsamt och obehagligt och återkalla hvad som är nöjsamt och angenämt. Det skulle nu roa mig att kunna utforska er; att bättre lära känna er — derföre tala —»

I stället för att svara, log jag, dock icke på något särdeles förbindligt eller underdånigt sätt.

»Tala!» fortfor han enträget,

»Hvad om, sir?»

»Hvad ni behagar. Jag lemnar valet både af ämne och sättet att behandla det helt och hållet i ert eget skön.»

Följden deraf blef naturligtvis den, att jag satt och sade intet.

»Om han väntar att jag skall tala, endast för att tala och paradera, så skall han finna att han vändt sig till orätt person», tänkte jg för mig sjelf.

»Ni är stum, miss Eyre.»

Jag fortfor att vara det. Han nedböjde sitt hufvud något litet emot mig och tycktes med en snabb blick vilja skåda in i min själ.

»Ni är envis», sade han, »och förtretad? Nå, det är också inte underligt. Jag stälde min fråga i en något besynnerlig, nästan sårande form. Jag ber er om förlåtelse derför, miss Eyre. Saken är i alla händelser den, att jag inte vill behandla er såsom en underordnad person: det vill säga, (tillade han, rättande sig), jag gör endast anspråk på en sådan öfverlägsenhet, som måste härflyta från tjugu års skilnad i ålder och ett sekels försprång i erfarenhet. Detta