Sida:Jane Eyre (sv).djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
161
jane eyre.

är billigt och jag vill inte afstå derifrån. Det är emellertid endast i kraft af denna öfverlägsenhet, som jag framställer den begäran, att ni nu måtte tala litet med mig och förströ mina tankar, som blifvit gallsprängda derigenom att de endast vändt sig kring ett enda föremål.»

Han hade bevärdigat mig med en förklaring, snart sagdt en ursäkt: jag var icke känslolös för hans nedlåtenhet och ville ej heller synas så.

»Jag vill gerna söka förströ er, om jag kan, sir — mycket gerna; men hur skall jag väl sjelf kunna välja samtalsämne då jag inte vet hvad som intresserar er? Fråga mig, och jag skall försöka svara så godt jag kan.»

»Nå, då vill jag till en början fråga er om ni inte medger, att jag har rätt att vara litet ogenerad och befallande emot er, emedan jag, som sagdt, är nog gammal att vara er far och emedan jag tillkämpat mig en mångfaldig erfarenhet bland en mängd olika folkslag och ströfvat omkring halfva jordklotet, under det ni lefvat lugnt och stilla med ett enda slags menniskor i en och samma boning?»

»Gör som ni behagar, sir.»

»Det är intet något svar, eller rättare sagdt, det är ett högst retsamt, emedan det är så helt och hållet undvikande — svara rent ut.»

»I så fall, sir, anser jag er inte ega någon rättighet att befalla mig på den grund att ni är är äldre än jag, eller derföre att ni sett mera af verlden än jag — ert anspråk på öfverlägsenhet beror på det sätt hvarpå ni användt er tid och er erfarenhet.»

»Hm! Det var åtminstone rent ut. Men jag vill inte medge er det, emedan det skulle föga tjena min sak, eftersom jag verkligen gjort ett ganska klent, för att icke säga dåligt bruk af båda dessa fördelar. Men om vi nu också lemna öfverlägsenheten å sido, så måste ni ändå underkasta er att då och då tåla en befallning från mig, utan att bli stött eller sårad af tonen hvarmed den uttalas. Lofvar ni det?»

Jag log. »Mr Rochester är verkligen en högst egen person, som glömmer att han betalar mig trettio pund om året för att mottaga hans befallningar», tänkte jag för mig sjelf.


Jane Eyre. I.11