lika starkt framträdande var en stor med kuddar försedd länstol, som stod nära hufvudgärden, med en liten pall framför sig, och som i mina ögon föreföll lik en spöktron.
Detta rum var kallt, emedan det mycket sällan eldades; tyst och stilla, emedan det låg långt ifrån barnkammaren och köket, hemskt och högtidligt, emedan det så sällan beträddes. Endast huspigan kom dit om lördagarna för att ifrån speglarna och möblerna aftorka det dam, som under veckans lopp der hopat sig, och mrs Reed sjelf besökte det ibland, med långa mellanskof, för att öfverse innehållet af en viss lönnlåda i klädskåpet, der hon förvarade åtskilliga vigtiga papper, sitt juvelskrin och ett miniatur-porträtt af sin aflidne man. I dessa sista ord ligger den röda kammarens hemlighet, den förtrollning, som gjorde den så ödslig och obebodd, oaktadt dess storhet och ståtliga utseende.
Mr Reed hade dödt för tio år sedan, och det var just i detta rum som han utandades sin sista suck; här var det som han låg på sin paradsäng, och härifrån var det som hans kista bars till grafven; och allt sedan denna dag hade en ande af hemskhet och högtidlighet hvilat öfver detta hemlighetsfulla rum.
Bessie och den stränga miss Abbot hade lemnat mig på en låg soffa nära marmorspiseln; framför mig reste sig den stora sängen, till höger om mig stod det mörka klädskåpet med dess dunkelt skiftande mahogny, till venster hade jag fönstren med sina mörka draperier och mellan dem hängde en stor spegel, hvari liksängen och det stora dystra rummet ännu dystrare afspeglade sig. Jag var ej fullt säker, om de hade stängt dörren i lås efter sig; jag tog slutligen mod till mig och gick för att se åt. Ty värr var det så! Intet fängelse var någonsin mera säkert tillslutet. För att återkomma till min plats, måste jag gå förbi den stora spegeln; mot min vilja fästes min blick liksom af en förtrollning i dess mystiska djup. Allt såg der mycket mörkare och hemskare ut än i verkligheten, och den besynnerliga lilla gestalten, som ur spegeln stirrade på mig, med det bleka anletet och hvita armarna, som bjert afstucko mot den dunkla skymningen, samt de gnistrande, oroligt blinkande ögonen, hvilka rörde sig der hvarest allt annars var stilla som i grafven, förekom mig som ett
