Sida:Jane Eyre (sv).djvu/314

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
40
jane eyre.

stickelbärsbuske, full med bär så stora som plommon, än plockande ett moget körsbär, än nedlutande sig öfver en grupp blommor, antingen för att inandas deras vällukt eller beundra daggperlorna, som glittra i deras kalkar. En stor nattfjäril surrar förbi mig; den slår ned på en blomma för mr Rochesters fötter; han ser den och lutar sig ned för att undersöka den.

»Nu har han vändt mig ryggen», tänkte jag, »och sysselsatt är han också; om jag nu bara går lätt och försigtigt, så torde jag nog kunna komma obemärkt härifrån.»

Jag satte foten på sjelfva gräsmattan, för att icke förrådas af det knastrande ljudet af sanden på gångstigen; han stod bland blomstersängarna på en eller två alnars afstånd från det ställe, som jag måste gå förbi, och fjäriln tycktes helt och hållet taga hans uppmärksamhet i anspråk.

»Nu skall jag nog komma förbi honom», tänkte jag. Under det jag skred fram öfver den skugga, som hans kropp kastade i månskenet, sade han helt lugnt, utan att vända sig om:

»Kom hit, Jane, och se på det här kräket.»

Jag hade icke gjort minsta buller; han hade icke ögon på ryggen — var det då med sin skugga han sett mig? Jag spratt till i första ögonblicket, sedan gick jag fram till honom.

»Se på hans vingar», sade han; »han påminner mig nästan om de vestindiska insekterna; det är sällan man får se en så stor och grann nattfjäril i England; se så, nu har han flugit sin väg!»

Fjäriln fladdrade bort, och jag ämnade äfven, betagen af en barnslig fruktan, draga mig undan; men mr Rochester följde mig, och då vi kommit fram till porten, sade han:

»Vill ni inte vända om? På en så herrlig afton är det riktigt synd att sitta instängd i kammaren, och ingen kan tänka på att gå till sängs ännu, då solen knappt hunnit att sjunka under horisonten och månen just håller på att gå upp.»

Det är ett af mina fel, att, ehuru min tunga ibland raskt nog har ett svar till hands, tillfällen likväl finnas, då den till min stora förargelse nekar att komma fram med en undflykt; och sådant inträffar nästan alltid vid något