Sida:Jane Eyre (sv).djvu/387

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
113
jane eyre.

att hon var död. Sedan smekmånaden var förbi, fick jag erfara mitt misstag: hon var endast galen och instängd i ett dårhus. Der fanns äfven en yngre bror, en fullkomlig fåne. Den äldre, som du har sett (och hvilken jag, fastän jag afskyr hela hans slägt, inte kan hata, emedan han eger något grand af ömhet och känsla i sin svaga själ, hvilket han ådagalagt såväl i det beständiga deltagande han visat för sin eländiga syster, som äfven i den hundlika tillgifvenhet han en gång hyste för mig), skall säkert inom kort träffas af samma öde. Min far och min bror Russell visste allt detta; men de tänkte endast på de trettiotusen punden och förenade sig i komplotten emot mig.

»Detta var just inga vackra upptäckter; men jag ville likväl inte göra min hustru några förebråelser derför. Äfven då jag fann att hennes natur var en fullkomlig motsats mot min; att hennes smak och fallenheter voro allt annat än nobla; att hennes själ var simpel, låg och inskränkt, helt och hållet ur stånd att ledas till något högre, höjas till något ädlare — äfven då jag fann att jag inte angenämt kunde tillbringa en enda afton eller en enda timme på dagen i hennes sällskap; att något hjertligt samtal aldrig kunde uppstå oss emellan, emedan jag, hvad ämne jag än måtte välja, alltid från henne erhöll ett platt och utnött eller dumt och orimligt svar — då jag fann att jag inte kunde få njuta af ett stilla och ordentligt hushåll, emedan ingen tjenare kunde uthärda de ständiga utbrotten af hennes vilda och oresonliga lynne, eller hennes orimliga, stridiga och pockande befallningar — äfven då återhöll jag min förtrytelse, undvek hvarje träta och inskränkte så mycket som möjligt mina föreställningar samt sökte i tysthet svälja min ånger och min afsky.

»Jane, jag vill inte såra ditt öra med afskyvärda detaljer: några få ord skola vara tillräckliga att visa dig min ställning. Jag lefde i fyra år tillsammans med denna qvinna, och vid denna tid hade hon redan helt och hållet uttömt mitt tålamod och min förmåga att uthärda. Hennes karakter mognade och utvecklade sig med förfärande hastighet; hennes laster uppsköto fort och yppigt; endast grymhet hade varit i stånd att stäfja dem, och detta medel ville jag inte använda. Huru litet och fattigt var inte hennes förstånd — och huru väldiga och jättelika hennes onda

Jane Eyre. II.8