Sida:Jane Eyre (sv).djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
37
jane eyre.

med er tillåtelse, bäst att hon alltid tillbringar dem vid Lowood.«

»Ni har fullkomligt rätt,» återtog mr Brocklehurst. »Ödmjukhet är en kristens pligt och isynnerhet passande för eleverna vid Lowood. Jag har derföre önskat, att särskild uppmärksamhet fästes på dem i detta afseende. Jag har öfvervägt bästa sättet att hos dem utplåna denna högmodets verldsliga känsla och för några dagar sedan hade jag ock ett glädjande prof på framgången af min plan. Min andra dotter, Augusta, hade med sin mor varit på besök i skolan, och vid hemkomsten utropade hon: ’Ack, bästa pappa, huru enkla och tarfliga alla flickorna vid Lowood se ut, med håret kammadt bakom öronen och sina långa koftor och de små lärftsfickorna utanpå klädningarna — de äro nästan som fattig mans barn! och’ sade hon, ’de sågo på min och mammas klädningar, som om de aldrig hade sett en sidenklädning förut’.»

»Detta är ett förhållande, som jag fullkomligt gillar,» svarade mrs Reed; »och om jag än hade sökt öfver hela England, skulle jag knapt funnit ett system, som vore mera passande för ett så beskaffadt barn som Jane Eyre. Konseqvens, min bästa mr Brocklehurst, jag ifrar för konseqvens i allting.»

»Konseqvens, min nådiga, är den första af en kristens pligter och den har också blifvit iakttagen vid alla anstalter, som stå i sammanhang med skolan vid Lowood: enkel kost, enkel klädsel, inga öfverflödiga beqvämligheter, hårda och verksamma lefnadsvanor; sådan är ordningen för dagen.»

»Alldeles riktigt, sir. Jag kan således lita på att denna flicka blir antagen som elev vid Lowood och der blir behandlad i öfverensstämmelse med sin lefnadsställning och sina utsigter för framtiden?»

»Ja, det kan ni. Hon skall bli mottagen i denna plantskola, och jag hoppas, att hon sjelf skall visa sig tacksam derför.»

»Jag skall då skicka af henne så fort som möjligt, min bäste mr Brocklehurst; ty jag försäktar, att jag längtar efter att bli befriad från en ansvarighet, som börjar bli allt för obehaglig och tröttande.»