Sida:Jane Eyre (sv).djvu/432

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
158
jane eyre.

S:t John säger på samma vis; och jag ser att jag haft orätt, men jag har nu en helt annan tanke om er än förut. Jag tycker att ni är just en liten hygglig och galant flicka.»

»Det låter godt; nu förlåter jag er. Räck mig er hand!»

Hon lade sin mjöliga, grofva hand i min; ett småleende, ännu mera hjertligt än förra gången, sken öfver hennes sträfva drag, och från det ögonblicket voro vi vänner.

Hanna var synbarligen road af att prata. Under det jag rensade bären och hon knådade degen till pastejerna, meddelade hon mig hvarjehanda underrättelser om hennes aflidna husbondfolk och om »barna», såsom hon kallade ungherrskapet.

Gamle mr Rivers, berättade hon, var en temligen enkel herre, men en gentleman och af en slägt så gammal, som någon i landet. Marsh-End hade sedan urminnes tider tillhört Rivers’, och bygningen var öfver två hundra är gammal, fast den såg liten och oansenlig ut, i jemförelse med mr Olivers ståtliga herrgård i Morton-Vale. Men hon mindes Bill Olivers far såsom daglönare i en nålfabrik, då Rivers i stället voro adelsmän redan på den tid då Henrikarne regerade öfver England, såsom en hvar kunde se af kyrkböckerna i Morton. Icke desto mindre var, såsom hon öppet bekände, den gamla herrn alldeles som vanligt folk, »inte en smul’ annorlunda, orimligt begifven på att jaga och mycket rustande med åkern». Hans fru hade annat gry i sig, »hon var grufligt kär i att läsa i böcker, och barna bråddes på henne. I det fallet voro de förmer än alla andra, som nu lefde, och man hade aldrig sett deras make, ty de hade haft lust för att läsa alltifrån det de kunde tala, och allting hade de lärt sig sjelfva.» Mr S:t John hade, när han blef fullväxt, rest till akademien för att bli prest, och flickorna hade, så snart de lemnat pensionen, fått anställning såsom guvernanter, ty deras far hade några år förut förlorat mycket pengar på en person, för hvilken han gått i borgen, och som han icke var rik nog att lemna dem en oberoende förmögenhet, måste de sörja för sig sjelfva. De hade på flera år varit högst litet hemma och hade nu kommit att stanna några veckor, endast till följd af faderns död, men de tyckte mycket om