Sida:Jane Eyre (sv).djvu/438

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
164
jane eyre.

vore onödigt och på samma gång obetänksamt, och dessutom skulle ni knappast tro dem. Endast det vill jag förklara, att vid mig häftar ingen skuld, och jag står i detta fall lika ren som någon af er. Emellertid känner jag mig olycklig och kommer väl länge nog att göra det; ty den anledning, som dref mig från ett hus, der jag kände mig så fullkomligt lycklig, var af en sällsam och förfärlig beskaffenhet. Då jag beredde mig till att gifva mig af derifrån, tänkte jag blott på två saker, skyndsamhet och hemlighet, och för att uppnå dessa syften, nödgades jag lemna qvar efter mig allt hvad jag egde, med undantag af ett knyte med några få saker, och detta qvarglömde jag, under brådskan och förvirringen, i den diligens, som förde mig till Whitcross. Till följd häraf var jag fullkomligt utblottad, då jag anlände till denna trakt. Två nätter sof jag under bar himmel; i två dagar ströfvade jag omkring utan att inträda i en menniskoboning, och blott två gånger under denna tid smakade jag någon föda, och jag var till följd af hunger, överansträngning och förtviflan bragt till det yttersta, då ni, mr Rivers, räddade mig och gaf mig skydd under ert tak. Jag har reda på allt, som edra systrar gjort för mig, ty jag har inte varit medvetslös under min skenbara dvala, och jag står till dem, för deras uppriktiga och välmenta medlidande, i lika stor skuld, som till er för er kristliga barmhertighet.»

»Låt henne inte tala mera nu, S:t John», inföll Diana, under det jag höll upp, »hon är synbarligen ännu inte i stånd att uthärda själsansträngningar. Kom och sätt er i soffan, miss Elliot.»

Jag ryckte omedvetet till, då jag hörde mitt nya namn nämnas: jag kom inte i håg att jag antagit det. Mr Rivers, hvilken ingenting tycktes undfalla, observerade det genast.

»Ni sade ju att ert namn var Jane Elliot?» anmärkte han.

»Det gjorde jag, och önskar att tills vidare så benämnas, men detta är inte mitt verkliga namn, och derföre låter det främmande för mina öron.»

»Vill ni inte säga oss ert rätta namn?»

»Nej: jag fruktar framför allt att bli upptäckt och vill