Sida:Jane Eyre (sv).djvu/463

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
189
jane eyre.

i ett yppigt, oordnadt svall böljade öfver hennes skuldror. Jag tog ett stycke velin och började ett utkast; men som jag tillika ville färglägga det, och det för denna gång blef för sent, bad jag henne komma och sitta för mig ännu en gång.

Hon gjorde en sådan beskrifning af mig för sin far, att mr Oliver följande afton gjorde henne sällskap. Han var en storväxt, medelålders man med massiva drag och grått hår, vid hvars sida dottren såg ut som en täck blomma bredvid ett grånadt torn; han tycktes vara en tystlåten, något högdragen person, ehuru han var mycket vänlig mot mig. Utkastet till Rosamundas porträtt behagade honom högligen, och han bad mig att till alla delar utarbeta detsamma. Tillika yrkade han på att jag följande afton skulle infinna mig vid Vale-Hall.

Jag antog hans bjudning och fann det vara ett ståtligt ställe, som öfverallt vittnade om egarens välstånd. Rosamunda var full af glädje öfver mitt besök, hennes far var mycket förekommande, och då vi efter théet språkade med hvarandra, uttalade han i smickrande ordalag sin tillfredsställelse med min verksamhet såsom lärarinna och tillade, att han endast fruktade, med anledning af det han sett och hört, att jag vore för god för denna plats och således snart skulle lemna den för någon annan, som bättre anstod mig.

»Ja, sannerligen!» utropade Rosamunda, »hon har talanger nog för att vara guvernant i en förnäm familj.»

Inom mig sjelf tänkte jag, att jag vida hellre vore der jag var, än i hvilken förnäm familj som helst.

Mr Oliver talade med mycken aktning om mr Rivers och om hans slägt. Det var ett gammalt namn i denna trakt; mr Rivers’ förfäder hade varit rika och hela Mortons socken hade tillhört dem, och äfven under nuvarande förhållanden ansåg han att slägtens närvarande representant, om han ville, kunde göra det bästa parti. Han tyckte att det var riktigt synd, att en så utmärkt och rikt begåfvad ung man hade bestämt sig för att blifva missionär, ty det vore att rent af slösa bort ett värderikt lif. Det var tydligt, att mr Oliver ej skulle haft något emot en förening mellan S:t John och hans dotter och att han ansåg den unge prestmannens goda börd, gamla anor och heliga