Sida:Jane Eyre (sv).djvu/464

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
190
jane eyre.

kall såsom en tillräcklig ersättning för bristen på förmögenhet.

En dag — den femte november, som tillika var söndag — befann jag mig ensam i mitt hem. Jag hade affärdat min lilla uppasserska, väl belåten med den penny hon fått för det hon hjelpt mig att städa. Allt omkring mig var rent och snyggt; golfvet skuradt, kakelugnsluckorna fejade och stolarna dammade. Jag hade påtagit mina helgdagskläder och hade nu en hel eftermiddag att använda efter behag.

En timme sysselsatte jag mig med att öfversätta ur ett tyskt arbete; sedan tog jag fram penslarna och paletten och grep mig an med det vida trefligare göromålet att fullända Rosamunda Olivers porträtt. Hufvudet var redan färdigt; det återstod blott att måla bakgrunden och draperiet samt att här och der tillägga ett och annat penseldrag. Jag var just som bäst sysselsatt härmed, då efter en rask knackning på dörren, denna öppnades och mr Rivers inträdde.

»Jag har kommit för att se huru ni tillbringar er söndag», yttrade han. »Jag hoppas att ni inte sitter och rufvar öfver edra minnen. Ni målar! det är bra, ty då känner ni er inte ensam. Som ni finner, tror jag er ej mer än jemnt, ehuruväl ni hittills särdeles väl hållit er uppe. Jag har medtagit en bok till aftonlektyr,» och med dessa ord lade han på bordet ett nytt, poetiskt arbete, ett af dessa äkta skaldeverk, som för ett par årtionde sedan, — denna gyllne ålder inom vår litteratur — så ofta erbjödos allmänheten. Våra dagars läsare äro tyvärr mindre lyckligt lottade. Det lönar likväl hvarken mödan att sörja deröfver eller att utbrista i anklagelser. För min del är jag öfvertygad derom, att poesiens dagar ej äro försvunna, att snillet ej är förgånget, och att Mammon ej råder öfver någondera: båda skola de ännu en gång gifva lefvande vittnesbörd om sin frihet, sin verklighet och makt. Eller skulle väl poesien vara död och snillet förvisadt från jorden? Bort det! Sådant vore en låg tanke. Nej, de lefva ej blott, utan hafva ännu makten att skapa och återlösa, och utan deras gudomliga inflytelse skulle vi falla djupt ned i vår egen låghets och ömklighets helvete.