Sida:Jane Eyre (sv).djvu/489

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
215
jane eyre.

snygghet, som dess omgifningar nu vid denna årstid var en typ af dyster ödslighet och vildhet.

Ändtligen kom den märkliga torsdagen. Vi väntade våra gäster på qvällen. Före skymningen påtändes brasor i alla rummen: köket var städadt, Hanna och jag hade klädt oss, och allting var i ordning.

S:t John kom först. Jag hade bedt honom att icke besöka oss förrän allt var färdigt, hvilket också icke mötte några svårigheter å hans sida, då ingenting kunde mera genera honom än allt det bråk och den oreda, som under sista veckan herrskat inom Moor-House. Han träffade mig i köket, sysselsatt med att baka thébröd. Han gick fram till spiseln och frågade, »om jag nu hunnit tröttna vid en hushållerskas göromål?» Jag svarade honom med en inbjudning att följa mig omkring i rummen, för att se hvad jag uträttat. Det var med en viss motsträfvighet han följde mig. Han tittade knappast in genom dörrarna till de rum jag öppnade, och sedan han gått trappa upp och trappa ned, förklarade han att jag måtte haft mycket besvär för att på så kort tid åstadkomma så betydliga förändringar; men yttrade för öfrigt icke ett ord, som kunde uttrycka belåtenhet och tillfredsställelse.

Denna hans kalla tystnad utöfvade på mig ett nedslående intryck. Jag trodde att jag måhända vidtagit några förändringar af det gamla, hvilka misshagade honom. Med en något nedstämd ton frågade jag, om detta var fallet.

»Alldeles inte», svarade han: »tvärtom hade han funnit, att jag samvetsgrant vårdat ställets gamla minnen: han fruktade till och med, att jag åt dessa saker egnat mera uppmärksamhet, än de voro värda. Han undrade huru mycken tid jag användt på ordnandet af det rum, i hvilket vi befunno oss. I förbigående sagdt», tillade han, »vill jag fråga hvarest en viss bok står» (han nämde dess titel).

Jag visade honom hvar boken stod på hyllan, han tog ned den, drog sig tillbaka till sin vanliga fönstersmyg och började läsa.

Detta var alldeles icke i min smak. På samma gång jag erkände att S:t John var en god och redlig man, började jag nu inse att han hade rätt, då han kallade sig sjelf för en hårdhjertad och kall natur. Lifvets små njutningar hade för honom intet behag, de stilla fröjderna ingen