Sida:Jane Eyre (sv).djvu/490

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
216
jane eyre.

dragningskraft. Han lefde uteslutande för stora och höga syften: sjelf full af en inre oro, ville han icke lemna andra i ro. Då jag betraktade hans höga panna, som var hvit och kall som marmor, då jag såg den rastlösa ifver med hvilken han arbetade, insåg jag genast att han icke skulle bli en god make, och att den skulle komma att bestå ett svårt prof, som blefve hans hustru. Jag insåg nu genast naturen af hans kärlek till miss Oliver och att han talat sanning då han sade, att den endast var af sinlig natur. Jag förstod nu huru han kunde förakta sig sjelf för det inflytande hon utöfvade på honom, och huru han skulle göra allt för att qväfva och tillintetgöra det. Jag insåg att S:t John var en af de varelser, som af naturen äro skapade till hjeltar, lagstiftare och statsmän, men hvilka derföre oftast icke äro på sin plats vid hemmets lugna och stilla härd.

»Salongen är inte hans sfer», tänkte jag, »men sätt honom bland Himalayas bergsryggar eller i Kafferlandets skogar eller på den pestångande Guinea-kusten, och han skall känna sig hemmastadd. Det husliga lifvet duger inte för honom: hans själskrafter kunna der inte utveckla sig; men i strid och faror, der mod, kraft, karaktersstyrka både behöfvas och tillika finna ett fält för deras verksamhet, der är hans rätta element, och der skall han framstå i första ledet. Han gör rätt i att blifva missionär: jag märker det nu.»

»Nu komma de! nu komma de!» ropade Hanna och öppnade salsdörren. I detsamma hördes gamla Carlo muntert skälla. Jag skyndade ut. Det var mörkt;, men jag hörde huru ett åkdon närmade sig. Hanna kom ut med en lanterna. Vi gingo ned till vagnen, som stannat vid gårdsporten. Kusken öppnade vagnsdörren, och tvenne välkända gestalter stego ur. Inom ett ögonblick var jag med mitt hufvud under deras hattar, och i beröring först med Marys lena kind och sedan med Dianas fladdrande lockar. De logo och kysste först mig och sedan Hanna; klappade Carlo, som var halft vild af förtjusning, och frågade ifrigt om allt stod väl till, hvarefter de hastade in i huset.

De voro ännu stela i sina lemmar efter den långa och skakande färden från Whitcross samt frusna af den kyliga qvällsluften, och den trefliga brasan tycktes väl behaga dem. Under det kusken och Hanna buro in deras saker, frågade