Sida:Jane Eyre (sv).djvu/508

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
234
jane eyre.

»Lika väl, som om jag vore er verkliga syster, eller vore en man och en prest, som ni sjelf.»

»Det är en känd sak att ni inte är min syster, och det låter sig inte göra att utgifva er derför. Försökte jag det, så skulle det blott medföra orättvisa misstankar mot oss båda. För öfrigt, om ni än har en mans hufvud, har ni dock en qvinnas hjerta — med ett ord, det går inte an.»

»Det gör det», svarade jag något förtrytsamt, »och det mycket bra. Visserligen har jag en qvinnas hjerta, men det är inte svagt för er. Åt er egnar jag blott en kamrats vänskap, en medarbetares trohet och brodersinne, och, om ni så vill ha det, en lärjunges undergifvenhet för sin mästare; ingenting mera — var lugn derför.»

»Just så vill jag ha det», sade han för sig sjelf. »Det är just detta jag önskar. Men det är hinder i vägen, och dessa måste undanrödjas. Jane, ni skall inte ångra er, om ni gifter er med mig, var säker derpå, och ni måste gifta er med mig. Jag säger er ännu en gång, det gifves intet annat sätt, och utan tvifvel skall med äktenskapet följa en tillräcklig andel kärlek, för att rättfärdiga föreningen, äfven i edra ögon.»

»Jag föraktar er åsigt af kärleken», utropade jag, icke längre i stånd att beherska mina känslor, i det jag reste mig upp och stälde mig framför honom. »Jag föraktar den hycklade ömhet ni erbjuder mig, och jag föraktar äfven er, då ni gör ett sådant anbud.»

Han betraktade mig med spänd blick och sammanpressade läppar. Så väl beherskade han sina anletsdrag, att jag icke kunde märka om han var förtörnad eller blott kände sig öfverraskad af mina djerfva ord.

»Jag väntade knappast att höra ett sådant uttryck från er mun, Jane. Jag vet mig inte ha gjort eller sagt någonting, som förtjenar förakt.»

Hans milda ton rörde mig: den lugna högheten i hans väsende aftvang mig min högaktning.

»Förlåt mig, S:t John, hvad jag nyss sade, men det var ert eget fel att jag yttrade så hårda ord. Ni har bragt ett ämne till tals, angående hvilket våra åsigter äro fullkomligt olika, och på hvilket vi derföre inte borde inlåta oss. Blotta ordet kärlek är för oss ett tvedrägtsäpple: när så är, huru skall det då kunna vara med kärleken sjelf?