Sida:Jane Eyre (sv).djvu/514

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
240
jane eyre.

»Jo, jag vill det, S:t John, men endast såsom ert biträde.»

En lång tystnad inträdde. Hvilken kamp försiggick i hans inre, emellan hans bättre och sämre menniska, det kan jag icke göra reda för; men visst är att hans ögon glödde med en sällsam glans och att djupa skuggor sväfvade fram och åter öfver hans ansigte.

Slutligen sade han:

»En gång förut har jag visat det olämpliga deri, att en ung qvinna, som ni, Jane, följer med en man af min ålder på en längre färd, utan att vara gift med honom. Jag bevisade det på ett sådant sätt, att jag trodde, att ni en gång för alla skulle ha förlorat lusten att tänka på en sådan plan. Att ni ännu en gång gjort en hänsyftning deråt, beklagar jag — för er egen skull.»

Jag afbröf honom. En förebråelse af det slag, att jag med framgång kunde gendrifva den, gaf mig åter mod. »Var då förståndig, S:t John! Ni är på väg att säga orimligheter. Ni föreger att ni blir stött öfver mina ord, men ni är det i sjelfva verket inte, ty ni är en allt för öfverlägsen natur, för att hvarken af enfaldighet eller inbilskhet kunna missförstå min mening. Ännu en gång säger jag det: jag vill bli er medhjelperska, men aldrig er hustru.»

Ännu en gång blef han likblek, men bibehöll äfven nu fullkomligt välde öfver sig sjelf, under det han med stark betoning, men helt lugnt svarade mig:

»Ett qvinligt biträde, som inte är min hustru, anstår mig inte. Slutsatsen blir då den, att ni inte kommer att följa med mig; men i fall ni har någon verklig mening med ert anbud, så skall jag, när jag kommer till staden, tala vid en gift missionär, hvars hustru behöfver en hjelparinna. Er enskilda förmögenhet gör er oberoende af missionssällskapets hjelp, och sålunda blir ni besparad den vanäran att ha brutit ert löfte och att ha öfvergifvit den heliga skara, med hvilken ni lofvat att förena er.»

Nu hade jag, såsom mina läsare sett af det föregående, aldrig gifvit något formligt löfte eller afslutit någon förbindelse. Detta språk var således för strängt för att icke behöfva ett genmäle.

»Här kan inte bli tal hvarken om någon vanära, något löftesbrott eller något förräderi mot en god sak. Jag har