Sida:Jane Eyre (sv).djvu/519

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
245
jane eyre.

vara, icke heller gråt, icke heller rop eller värk, ty det förra är förgånget».

Ännu djupare kände jag mig gripen, när han kom till de följande verserna; helst som jag af en viss lätt, obeskriflig förändring i tonen märkte att han dervid hade sina blickar fästa på mig:

»Den som vinner, han skall allt detta få ega, och jag skall vara honom hans Gud, och han skall vara min son.»

»Men den räddom och otrognom m. m. deras del skall vara uti den sjön, som brinner med eld och svafvel; hvilket är den andra döden.»

Jag förstod nu hvilket öde S:t John fruktade att jag skulle gå till mötes.

En stilla, allvarlig segerkänsla var märkbar i den ton, med hvilken han uppläste de sista herrliga verserna af detta kapitel. Man kunde höra, huru han trodde sitt namn inskrifvet i lifsens bok, och huru han trängtade efter den timme, som skulle införa honom i den staden, till hvilken konungarne på jorden hembära sin herrlighet och sin ära, och hvilken icke behöfver sol eller måne, ty Guds herrlighet upplyser den, och dess ljus är Lammet.

I den bön han höll efter bibelläsningen inlade han hela sin kraft och sitt brinnande nit; han tycktes kämpa med Gud och vara besluten att segra. Han bad om styrka för de svaga, om ledning för de vilsefarande, om omvändelse, äfven i elfte timmen, för dem, hvilka genom frestelserna, verlden och sitt eget kött blifvit dragna från den rätta och smala vägen.

Det djupa allvaret är alltid högtidligt och vördnadsbjudande. Då han började sin bön, väckte han min beundran, men då han under fortsättningen af densamma allt mera genomträngdes af helig ifver, greps äfven jag af en helig bäfvan. Han var sjelf så öfvertygad om renheten och storheten af sitt sträfvande, att andra som hörde honom icke kunde undgå att känna detsamma.

Sedan han slutat sin bön, togo vi god natt af hvarandra, emedan S:t John skulle resa tidigt följande morgon. Diana och Mary kysste honom och lemnade rummet, som jag förmodar, till följd af en hemlig vink af honom. Jag räckte honom min hand och önskade honom lycklig resa.

»Tack, Jane! Såsom jag redan sagt er, kommer jag