Sida:Jane Eyre (sv).djvu/520

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
246
jane eyre.

tillbaka från Cambridge om fjorton dagar och lemnar er denna tid till betänketid. Om jag lyssnade till ingifvelserna af mensklig stolthet, skulle jag inte mera tala om giftermål oss emellan, men jag följer pligtens bud och fasthåller såsom mitt lifs syfte att göra allting till Guds ära. Min herre Kristus måste mycket lida: så vill äfven jag göra. Jag kan inte öfverlåta er som ett vredens käril åt förderfvet: ångra er, medan det ännu är tid! Kom i håg, att vi äro uppfordrade att verka, medan dager är, ty ’natten kommer då ingen kan verka’. Betänk den rike mannens öde, som hade det godt medan han lefde. Må Gud förläna er nåd att välja den bättre delen, som ingen kan taga ifrån er!»

Han lade sin hand på mitt hufvud, då han yttrade dessa sista ord. Han hade talat med mildt allvar. Den blick han fäste på mig var icke en älskares, utan den var en herdes, som återkallar det vilsefarande fåret, eller kanske rättare, en skyddande engels, som vaktar den själ för hvilken han är ansvarig. Hvarje man af en högre ordning, han må nu vara lifvad af religiöst nit, äre- eller maktlystnad, har sina storartade ögonblick, då han oemotståndligt rycker andra med sig. Vid detta tillfälle hade S:t John en sådan stund. Min vördnad för honom var nu så stor, att den med ens dref mig till den punkt jag så länge hade undvikit. Jag kände mig benägen att afstå från all strid med honom, att blindvis åt hans vilja öfverlåta mina öden och att oupplösligt vid hans varelse förknippa min egen. Jag hade i detta ögonblick en lika svår strid att bestå med honom, som jag förut, ehuru på olika sätt, haft att bestå med en annan. Jag var dårad och dåraktig vid båda tillfällena. Att ha gifvit vika vid förra tillfället skulle ha varit brist på grundsatser; att ha gifvit vika nu skulle ha varit brist på omdöme. Så tänker jag nu, då jag blickar tillbaka på dessa längesedan förflutna, kritiska ögonblick i mitt lif: vid intetdera tillfället visste jag af min egen dåraktighet.

Jag stod orörlig och förstummad. Min vägran var glömd, min fruktan försvunnen, min motståndskraft förlamad. Det omöjliga — mitt giftermål med S:t John — syntes mig nu en möjlighet. Allt hade med ens förändrat sig. Religionen kallade mig, englarna vinkade, Gud