handen hos den befallande, uteblir icke lydnaden. Jag gick upp på mitt rum, stängde min dörr, föll på mina knän och bad — visserligen icke som S:t John, men till min egen tröst och fromma. Jag kände mig nära min Skapare, och utgöt min tacksamhet för honom. Efter slutad andakt steg jag upp, fattade ett beslut och lade mig till sängs, lätt till sinnes, som om jag undsluppit en fara, och motsåg med ifver den kommande dagen.
SEXTONDE KAPITLET.
Vid dagens inbrott steg jag upp och sysselsatte mig till en början med att ställa mina saker i den ordning, hvari jag ville att de skulle förblifva under min korta frånvaro. Under tiden hörde jag S:t John lemna sitt rum. Han stannade vid min dörr: jag fruktade att han skulle knacka på — men endast en bit papper blef instucken under dörren. Jag tog upp det. Det innehöll dessa ord:
»Ni lemnade mig alltför hastigt i går afton. Hade ni dröjt litet längre, skulle ni ha påtagit er Kristi kors och förvärfvat er Himmelens krona. Jag afvaktar ert bestämda beslut tills om fjorton dagar, då jag återkommer hit. Vaka under tiden och bed att ni inte måtte inledas i frestelse: jag tror att anden är villig, men köttet, märker jag, är svagt. Jag skall be för er, Jane, hvarje dag och hvarje timme. — Er S:t John.»
»Min ande», sade jag för mig sjelf, »är villig att göra det rätta, och mitt kött, hoppas jag, är tillräckligt starkt för att uppfylla Himmelens vilja, då den en gång blifvit mig klar och tydlig. I alla händelser skall det vara tillräckligt starkt för att utforska, undersöka och slutligen finna en utgång ur denna labyrint af tvifvel och ovisshet.»
Det var den första juni; men morgonen var molnhöljd och kall och regnet slog häftigt mot rutorna. Jag hörde förstugudörren öppnas och såg S:t John gå ut derigenom och taga vägen genom trädgården fram mot den i töcken höljda heden, i riktning åt Whitcross, der han skulle träffa diligensen.
