Sida:Jane Eyre (sv).djvu/526

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
252
jane eyre.

hustru! I sådant fall är en oöfverstiglig mur upprest mellan er båda, och då vågar du hvarken tala vid honom eller ens komma i hans närhet. Du har förspilt din möda; det vore bättre att du inte ginge längre», sade den varnande stämman. »Gör dig underrättad af folket på värdshuset; de kunna säkert genast lösa dina tvifvel. Gå tillbaka dit och fråga om mr Rochester är hemma.»

Rådet var godt; men det oaktadt kunde jag icke förmå mig att handla derefter. Jag fruktade så mycket att erhålla ett svar, som skulle sänka mig i förtviflan. Att förlänga ovissheten, var äfven att förlänga hoppet. Jag ville ännu en gång med förhoppningsfulla känslor se mitt forna hem. Se der ser jag stättan framför mig — samma fält, öfver hvilka jag hade skyndat, den morgon på hvilken jag flydde från Thornfield, blind, döf, utom mig, förföljd af förtviflans furier. Innan jag ännu hade beslutit hvad jag borde göra, var jag redan på väg öfver dessa fält. Huru fort jag gick! Mer än en gång sprang jag till och med. Huru ifrigt blickade jag icke framför mig, för att uppfånga den första skymten af de välkända träden! Med hvilka känslor helsade jag icke vissa enskilda träd, som jag väl mindes, och de mellan dem liggande ängarna och kullarna!

Slutligen framträdde den Thornfield Hall omgifvande trädgruppen för mina ögon, och ett högt kraxande från dess bevingade invånare störde morgonens tysta stillhet. En sällsam tjusning genomträngde hela min varelse: jag skyndade framåt. Ännu ett fält hade jag att tillryggalägga — ännu en häckväg att följa — och nu såg jag gårdsmurarna och uthusbygnaderna: sjelfva hufvudbygnaden var dock ännu dold för mina blickar.

»Jag skall laga så att jag genast kan få se den från façaden», sade jag, »der den framträder i all dess enkla storhet, och der jag kan urskilja min husbondes fönster: kanske står han just nu och ser ut derigenom, ty han stiger tidigt upp; eller kanske går han i trädgården eller på planen framför bygningen. Om jag bara kunde få se honom för ett ögonblick! Säkert skulle jag inte i sådant fall vara nog tokig att springa fram till honom. Jag kan likväl inte säga det så alldeles bestämdt — jag är inte fullkomligt säker. Än om jag gjorde det — hvad sedan? Hvem skulle väl taga anstöt af att jag ännu en gång