»Jo, jag har hört ett och annat derom.»
»Hon hölls mycket väl instängd, så att man under några år inte riktigt kände till om hon fanns der eller inte. Ingen såg henne; man visste endast af ryktet att en sådan person fanns der; men hvem eller hvar hon var, visste ingen. Det påstods att mr Rochester fört henne med sig utifrån, och somliga trodde att hon förr varit hans älskarinna. Men för omkring ett år sedan hände någonting mycket besynnerligt.»
Jag fruktade nu att få höra min egen historia och försökte återkalla honom till hufvudämnet.
»Nå, hur var det med den der vansinniga?»
»Jo, miss, det befanns slutligen att hon var mr Rochesters hustru. Upptäckten skedde på ett besynnerligt sätt. Det var ett ungt fruntimmer, en guvernant på herrgården, som mr Rochester blef —»
»Men eldsvådan?» inföll jag.
»Jag kommer strax dit, miss — som mr Rochester blef kär uti. Tjenstfolket säger att de aldrig sett någon som varit så kär som han: han låg efter henne ständigt och jemnt. Ingen mer än han tyckte att hon var så särdeles vacker; men han värderade henne öfver allt annat. Hon var en liten spinkig en, ungefär som ett barn, hörde jag sägas. Sjelf såg jag henne aldrig; men jag hörde Lea, huspigan, tala om henne. Lea tyckte rätt bra om henne. Mr Rochester var fyratio år och guvernanten inte tjugu; och, som ni vet, miss, när herrar vid hans ålder förälska sig i unga flickor, så bli de ofta som de skulle vara litet tokiga: med ett ord, han ville gifta sig med henne.»
»Ni kan tala om den delen af historien en annan gång», sade jag; »men nu har jag mina egna skäl att vilja höra allt som rörde eldsvådan. Misstänkte man att mr Rochesters vansinniga hustru hade sin hand med deri?»
»Just precis, miss: det är ganska säkert att det var hon och ingen annan som satte eld på huset. Hon hade en person som höll vakt om sig, en qvinna vid namn Grace Poole — en mycket bra och duglig qvinna i sin väg och mycket pålitlig, utom i ett fall — och det är någonting som är ganska vanligt hos sådana som måste vaka ofta — hon tyckte om att ta’ sig en tår på tand, som man säger, och tittade ibland något för djupt i glaset. Det var
