tyckte han mera om Chenaannas smickrande och lismande son; men Achab skulle ha undgått en blodig död, om han endast hade tillstoppat sina öron för smicker och öppnat dem för ett ärligt råd.
Det finnes en man i våra dagar, hvars ord icke äro skapade för att kitla ömtåliga öron, en man, som enligt min tanke, uppträder inför de stora i samhället ungefär som Iimlas son inför Judas’ och Israels konungar; som talar en lika djup sanning, med en lika profetlik och innerlig kraft, med en lika käck och oförskräckt min. Är den satiriske författaren af »Verldsmarknaden»[1] beundrad inom höga kretsar? Jag vet det icke; men jag tror, att om några af dem, bland hvilka han slungar sina sarkasmers grekiska eld och öfver hvilkas hufvud hans hotande blixt fräser fram, ville i tid taga hans varning i akt, skulle de eller deras afkomma möjligen ännu undkomma ett olycksbringande Ramoth-Gilead.
Hvarföre har jag här hänsyftat på denne man? Jag har hänsyftat på honom, läsare, derföre att jag i honom ser en mera djup och enstående intelligens än hans samtida ännu mäktat fatta att han är; emedan jag betraktar honom såsom dagens främste sociala omskapare — såsom sjelfva mästaren inom den arbetskår, som vill reda tidens trassliga härfva; derföre att jag tror att ingen utläggare af hans skrifter ännu funnit den jemförelse som passar honom, de ordalag som rätt karakterisera hans talang. Man säger, att han är lik Fielding; man talar om hans qvickhet, humor och komiska styrka. Han liknar Fielding så som örnen liknar gamen: Fielding kunde slå ned på ett kadaver, men Thackeray gör det aldrig. Hans qvickhet är glänsande, hans humor tilldragande, men båda stå i samma förhållande till hans allvarliga genius, som den blott glimmande kornblixten, hvilken leker vid sommarmolnets rand, står till den krossande vigg, som
- ↑ Thackerays »Vanity Fair».
