Hon gick samman med honom i den vårliga strömmande blåsten, som svalkade hennes kropp likt ett bad, och hon kände det som om hennes lekamen varit ett kyligt, friskt och saftfyllt blad. Och hon längtade efter att ge det åt honom.
De sade varandra farväl för sista gången i hennes
mörka portgång. Och de ville inte släppa varandra.
»Å, Jenny! Om jag ändå kunde bli hos dig i natt!»
»Helge!» Hon pressade sig intill honom. »Du kan.»
Han tog våldsamt om henne. Om hennes höfter och hennes skuldror. Men hon kom att skälva till i detsamma, som hon hade sagt det. Hon visste inte själv, varför hon blivit rädd — hon ville inte bli det. Hon ångrade i samma nu, att hon gjort en rörelse, som om hon velat ur hans famntag. Men då hade han redan släppt henne.
»Nej, nej. Jag vet ju det är omöjligt.»
»Jag vill det så gärna», viskade hon ödmjukt.
»Ja, ja.» Han kysste henne. »Jag vet att du — men jag vet att jag inte bör.»
Å, tack, Jenny! Tack för allting! Å, Jenny, Jenny — tack för att du håller av mig! Godnatt, du! Och tack och tack!»
Tårarna runno kalla ned för hennes kinder, då hon låg
i sin säng. Och hon försökte säga till sig själv att det var
meningslöst att gråta på det sättet — alldeles som om
något skulle vara förbi.
9—203336. Undset, Jenny.
