100
Men han kände sig dock icke alls öfvertygad.
Klockan half nio öppnades dörren till rummet. Polismannen kom in och han förde in sina fångar i en sal, som låg tätt bredvid. Det var domarens ransakningssal och der fanns en stor skara folk samlad, bestående af européer och infödingar, som upptogo åhörareplatsen.
Mr Fogg, mrs Aouda och Passepartout satte sig på en bänk midt emot de platser, som voro afsedda för domaren och hans notarie.
Domaren mr Obadiah kom snart in, åtföljd af notarien. Det var en storväxt karl, fet och rund. Han tog ned en peruk, som hängde på en spik och satte den qvickt på sig.
— Ropa på första målet, sade han.
Men hastigt for han med handen mot sitt hufvud.
— Hvafalls? Det här är ju inte min peruk, utbrast han.
— Det är verkligen min, mr Obadiah, svarade notarien.
— Bästa mr Oysterpuf! Hur kan ni tro, att en domare skall kunna afkunna en rättvis dom med en notaries peruk på sitt hufvud.
De båda herrarne bytte nu peruker. Under dessa förberedelser kokade Passepartout af otålighet, ty han tyckte att visaren på den stora klockan i salen gick förfärligt fort.
— Första målet! ropade nu domaren Obadiah.
— Phileas Fogg? frågade notarien Oysterpuf.
— Här är jag, svarade mr Fogg.
— Passepartout!
— Närvarande, svarade Passepartout.
— Godt! sade domaren Obadiah. Anklagade, i
