156
honom ur dvalan. Han lemnade de rusigas bädd, raglande och stödjande sig mot väggarna; han ramlade framstupa då och då, men kom åter på fötter igen, oupphörligt och oemotståndligt drifven af ett slags instinkt, och så kom han ut ur rökstugan, vrålande liksom i en dröm: Carnatic! Carnatic!
Paketångaren låg der med ångan uppe, färdig att afgå. Passepartout hade bara några steg qvar. Han tumlade fram på landgången och föll sanslös ned på däck, i det ögonblick Carnatics förtöjningsändar halades in.
Några af matroserna, som ej voro ovana vid dylika slags scener, kånkade in den stackars karlen i en andra klassens hytt, och Passepartout vaknade icke förr än följande morgon på 150 mils afstånd från Kinas kust.
Det var af den anledningen som Passepartout på morgonqvisten befann sig på Carnatics fördäck, der han i fulla drag insöp den friska hafsbrisen. Denna rena luft gjorde honom nykter igen. Han började samla sina tankar, ehuru det var mycket svårt. Slutligen erinrade han sig hvad som tilldragit sig den föregående aftonen, Fix’ förtroenden och rökstugan.
— Det är klart, sade han för sig sjelf, att jag har varit afskyvärdt öfverlastad! Hvad skall nu mr Fogg säga? Men i alla händelser har jag icke låtit ångbåten gå ifrån mig, och det är hufvudsaken. Sedan tänkte han på Fix. Åh ja, från honom äro vi väl nu befriade, hoppas jag, och inte har han kunnat våga, efter allt hvad han föreslog mig, att följa med oss på Carnatic. En polisagent, en detektiv i hälarna på min husbonde, anklagad för stölden som begicks i engelska banken!
