Phileas Fogg och Fix blefvo, under sina ansträngningar att skydda den unga qvinnan, svårt klämda och illa tilltygade. Mr Fogg, som var lika flegmatisk som vanligt, ville försvara sig med de naturliga vapen som finnas i hvarje engelsmans armar, men det var fåfängt. En storväxt bengel med rödt bockskägg och breda axlar och som tycktes vara chef för bandet lyfte upp sin förfärliga näfve öfver mr Fogg och skulle ha illa behandlat denne gentleman, om icke Fix i sin tillgifvenhet hade mottagit slaget i stället. En dugtig knöl uppstod genast under detektivens felbhatt, som blifvit platt som en pannkaka.
— Yankee! utropade mr Fogg, i det han på sin motståndare slungade en blick af djupt förakt.
— English! svarade den andra.
— Vi skola återse hvarandra!
— När ni behagar.
— Ert namn?
— Phileas Fogg. Ert då?
— Öfverste Stamp Proctor.
Folkströmmen passerade nu förbi. Fix blef omkullslagen, men reste sig igen; hans kläder hade blifvit sönderrifna, men några allvarsammare blodviten slapp han undan. Hans resrock hade blifvit sliten i två olika stycken och hans pantalonger liknade de plagg som åtskilliga indianstammar begagna, sedan de dock först — så bjuder modet hos dem — tagit bort bakstycket. Men mrs Aouda hade lyckligtvis blifvit skonad och knytnäfveslaget hade Fix som behållen gåfva.
— Tack, sade mr Fogg till polisagenten då de kommit ur folkhopen.
— Åh, ingen orsak alls, svarade Fix, men följ med mig.
