honnörer. Han hade väl uttänkt ett djerft spel och gjorde sig i ordning att spela ut klöfver, då plötsligt bakom soffan hördes en röst, som sade:
— Jag skulle spela ruter, jag...
Mr Fogg, mrs Aouda och Fix sågo upp. Öfverste Proctor stod bredvid dem.
Stamp Proctor och Phileas Fogg kände genast igen hvarandra.
— Åh! det är ni herr engelsman, utropade öfversten, det är ni som vill spela klöfver!
— Och som spelar den också, sade Phileas Fogg, och spelade ut en tia i denna färg.
— Ja, men jag vill att det skall vara ruter, jag, återtog öfverste Proctor i uppretad ton.
Han gjorde en rörelse för att taga det utspelta kortet och yttrade:
— Ni begriper inte det här spelet!
— Kanske är jag skickligare i ett annat, sade Phileas Fogg och reste sig.
— Det beror på er att försöka det, svarade den oförsynta karlen.
Mrs Aouda hade bleknat, allt hennes blod hade rusat åt hjertat. Hon han fattat i armen på Phileas Fogg, som sakta sköt henne åt sidan. Passepartout var färdig att kasta sig öfver amerikanaren, som med den mest förolämpande blick mätte sin motståndare. Fix hade också rest sig upp och gick fram till öfverste Proctor.
— Ni glömmer, att det är med mig ni har att göra, det är mig som ni icke blott förorättat utan äfven slagit.
— Mr Fix, sade mr Fogg, jag ber er ursäkta, men den här saken rör mig ensam. Genom påståendet
