länders och folks avskum samlades, och där man spelade om guldsand med kniven i bältet och revolvern i bröstfickan? Den var en saga blott. Nu var »Frisko» blott en vanlig stor handelsstad med raka gator och stora öppna platser samt med sin kinesiska stadsdel, som tycktes ha blivit importerad i en stor leksakslåda från »det himmelska riket», så smått och hopträngt var allt i dessa kvarter med deras 25,000 snedögda asiater. Inga bredskyggiga hattar, inga röda ylleskjortor, som på guldgrävarnas tid, inga indianer! Nej, herrarna rusade åstad i affärsärenden, klädda i cylinderhatt och svarta rockar enligt nyaste modet — alldeles som i London.
Mera amerikanskt föreföll Passepartout hotellet. Nedre våningen var upptagen av ett ofantligt skänkrum, »baren», som gratis var öppen för alla. Man behövde blott begära och betala ett glas öl eller vin, och sedan kunde man efter behag ta för sig av alla. de kalla rätter, såsom ostronsoppa, kallt kött, ost, konserver, bröd, o. s. v., under vilka borden dignade.
Fogg och fru Aoda gingo upp i restaurangen och erhöllo en utmärkt fin måltid, serverad på amerikanskt sätt på en massa små tallrikar, som buros fram av kolsvarta, ståtliga negrer.
Efter slutad frukostmiddag gick Fogg till konsulatet för att låta påteckna sitt pass. På trottoaren kom Passepartout honom till mötes och frågade, om man ej före avresan borde köpa några revolvrar. Han hade nämligen hört, att indianerna brukade stoppa tågen samt råna och mörda de resande. Fogg ansåg det onödigt men gav honom rätt att i den saken göra som han ville.
Helt plötsligt stötte Fogg på Fix. Detektiven såg
