Han tog aldrig ett steg i onödan och hade ej bråttom, såg alltid rätt framför sig och var aldrig orolig eller upprörd. Ingen hade sett honom småle, ännu mindre hört honom skratta.
Han yttrade sig sällan, och när han gjorde det, skedde det i så korta ordalag som möjligt. Just därför funno hans bekanta honom så hemlighetsfull. Och dock låg hans liv för alla som en öppen bok; allt vad han tog sig för gick punktligt som ett urverk.
Säkerligen hade han rest mycket, ty ingen kunde vara mera hemmastadd på kartan än han. Det fanns inte en enda vrå på jordklotet, om vilken han ej var i stånd att lämna noggranna upplysningar. Det hände någon gång i klubben, att han fällde några få klara och avgörande ord om ett fartyg, som tycktes ha försvunnit. Då framlade han utsikterna till dess räddning eller undergång med en siares säkerhet, och det visade sig alltid, att han bedömt förhållandena riktigt.
Sedan många år tillbaka hade Fileas Fogg ej varit utom Londons hank och stör. Ingen hade sett honom, annat än på klubben eller på vägen dit. Han hade aldrig annan sysselsättning än att läsa tidningarna och spela schack. Detta spel, som i hög grad kräver tyst eftertanke, passade särskilt för hans natur, och han ansågs som mycket skicklig däri. Stundom spelade han schack om pengar, men de summor han då vann anslog han alltid till välgörande ändamål.
Han hade varken hustru eller barn, inga fränder och inga förtroliga vänner. Han bodde ensam i sitt hus vid Drottninggatan och mottog aldrig besök hemma. En enda kammartjänare ombesörjde
