― 92 ―
ämnat gå upp på soirén men blifvit öfverraskad af en stygg hvirfvelvind.
Det suckade i tågen och regnet, som smattrande piskade tälttaket, nedrann på folks kappsäckar. På den sista halftimmen hade vinden ändå „mojnat“ en smula, sade matroserna. Det började också svagt att dagas, men ett sakta regn föll fortfarande.
Ängbåtsklockan klämtade för andra gången med ett ljud, som endast hest och afbrutet genomträngde den hvinande höstvinden.
På en grönmålad träbänk vid bryggan satt en ung man och blickade tankfull ned i det upprörda vattnet. Hans blick kom att falla på en tom vinbutelj, som kastades af de vredgade böljorna sin undergång till möte mot strandstenarne. Vid denna syn höjdes hans bröst af en ofrivillig suck ― han kom att jemföra dennes föraktade öde med sitt eget. Huru mycket hade man icke tyckt om denna tingest så länge hans innehåll fägnat, men då detta hans egentliga värde blifvit utpumpadt, hade man likgiltigt bortkastadt honom.
Han hade blifvit fattig. Men han kom ihåg, huru också han haft råd att tillocka sig en qvinnas bifallslöje genom ett och annat qvickt infall.
