― 93 ―
En ännu djupare suck ur hans inre blandade
sig med stormens upprorsgny der ute.
I detsamma smög en blek, mörkögd flicka förbi, men han märkte henne knapt.
Men icke heller hon tycktes märka honom. Ljudlöst skred hon förbi, stannade också hon vid stranden och lyssnade till vågornas enformiga plaskande.
Han satt på den våta träbänken med en messingsmedaljong i handen. Han hade ej råd nu mera att bestå sig en bättre. Han satt och väntade på henne, som med sin make skulle resa att tillbringa smekmånaden under Italiens herliga himmel.
Han ville se henne en gäng ännu, den trolösa, den tjusande menederskan, han ville se henne än en gång och lefva af hennes minne. En liten tröst dock i fattigdomen, tyckte han.
Visst hade han också en gång egt litet penningar, men dessa hade hans bortskämda älsklings nycker tagit i anspråk. Han hade varit nog olycklig att fastna i ett af de farliga nät, som utläggas af koketta qvinnor. Han hade sett för begärligt ned i de svindlande djup, som finnes i sirenens ögon, och smickrat hennes fåfänga genom att på hennes altare offra sitt hjerta, sin tro och sin förmögenhet.
