― 94 ―
Nu sitter han, en skugga af sig sjelf, och betraktar
bilden af denna älskling, som han förvarat i en messingsmedaljong. Men han bär äfven denna
bild i sitt hjärta, fastän han icke vet att den ramen
är bättre än guld. Detta vet icke heller hon,
som han älskar, ― hon vet endast att hon är vacker,
att hon är beundrad, att hon tycker om triumfer,
troféer af krossade hjertan. Bittert ler han,
då han betraktar den herliga bilden. Lifvet synes
honom nu så dödt, så likgiltigt, då han eger ingen att
arbeta för ― ingen att lefva för.
Han börjar bli våt, men han märker det icke. Vinden blir allt kallare och skarpare, han känner det icke, ty hans panna bränner.
En stor vattendroppe har fallit på porträttet i medaljongen och förstört det, men han ser det icke, ty en tår skymmer hans öga.
Surrandet af vagnar uppväcker honom hastigt och glada röster nå hans öra.
Ack, så glada röster, så välbekanta röster!
Ur första vagnen hoppar en lefnadsglad gentleman i rik, präktig turistdräkt och mottager snart i sina starka armar en ung qvinna, en strålande skönhet med friska kinder och blixtrande ögon. Lyxen
